Trots kärleksfulla bilar sedan dagen jag föddes, kom oro i verkligheten i vägen i flera år, och jag landade min första projektbil först vid 25 års ålder. Vi hade en intressant förhållande, och trots alla charmen med min 1992 Mazda Miata, blev vi aldrig riktigt kära. Redan då var det svårt att sälja den enda sportbil jag någonsin ägt. Nu är bilen borta, gärningen är gjord och jag kunde inte vara lyckligare.
Min magkänsla sa till mig att det var dags, och det var det. Om du är ute och vill sälja din projektbil kan jag försäkra dig, du är inte ensam.
Problemet jag hade med Miata var att den var för långsam, för stökig, och i slutet av dagen var det inte en Nissan Silvia med en turbomotor under huven. Oavsett vilket, även efter att ha skrivit allt om mina blandade känslor i frågan, tog det mig fortfarande flera månader att sätta igång saker och ting. Att sälja bilen skulle innebära att du inte längre piskade runt kullarna i en droptop med mina favoritsolglasögon, och det tog lite tid att avgöra om det var en upplevelse jag var redo att ge upp. Jag tyckte om att den trötta, trasiga Miata fick mig att se cool ut. Det fick mig verkligen att känna mig cool.
Men efter att den biten gick ut och jag hade funderat över bilderna tagna vid solnedgången för att representera slutet på vårt förhållande, insåg jag att det var dags. Bilen satt i två månader, orörd. Jag kände bara inte för att köra samma gamla bil i samma gamla kläder längre. Jag var redo att släppa taget.
Jag slängde en tremånadersregistrering på bilen och började det sista förberedelsearbetet för försäljning. Även om jag knappt hade kört den och den var ganska kal inuti, tar det på något sätt alltid längre tid än förväntat. Jag tömde mittkonsolen och handskfacket på alla slumpmässiga skruvar och muttrar och bultar som byggts upp under åren och tog ut de sista verktygen som fanns kvar i bagageutrymmet. Dammsugningen var då för att få mattorna så rena som de kunde bli.
Som dokumenterats i de många bilderna jag tog av bilen var karossen kanske Mazdans sämsta egenskap. Där den inte flagnade av eller saknades helt, var enstegsfärgen Crystal White matt och platt. Jag tänkte att bilen kanske kunde svara bra på en klippning och polering, så jag spenderade drygt 200 dollar på en elektrisk buffert och detaljmaterial. En timmes arbete i den varma solen gjorde en mindre skillnad, men det var uppenbart för mig att färgen var orädd, med tanke på det stora antalet brister i finishen.
Istället för att smutskasta runt med rök och speglar laddade jag upp min annons med en uppriktig och ärlig kopia som beskrev fordonets tillstånd. Sedan pandemin slog till har priserna på bilar gått upp över hela linjen, och dynamiken kring Miatas har också förändrats. En gång en rolig, bakhjulsdriven, manuell roadster som kunde köpas till ett billigt pris, de flesta exemplen i gott skick handlas nu långt in i femsiffrorna i Australien. Detta skadade Miatas position som en prisvärd bas för en papperskorg eller banbygge. Lyckligtvis fungerade detta också till min fördel.
Jag insåg att min bil därmed var bäst placerad som en av de sista billiga posterna i en original NA Miata. Den hade skitlack och en grov kropp, men hade också bra mekanik, inklusive coilovers och en limiterad diff. Därmed skapade det den perfekta basen för någon som ville ha en rolig bil att hylla att de inte behövde känna skuld för att "förstöra" med modifieringar. Där versioner med snygg färg och mindre än 200 000 kilometer på klockan (cirka 124 000 miles) handlades för uppemot $13 000 (cirka $9 300 USD), placerade jag min på bara $7 500, med en valfri hardtop för ytterligare $2 000 (det är cirka $5, $1 400 USD, respektive).
Jag ansåg att detta var ett klokt pris, med tanke på att jag ursprungligen hade köpt bilen för 3 000 USD 2016, och betalade 1 100 USD extra för att säkra hardtop-taket från en annan säljare. Mina vänner missbrukade mig snabbt av denna uppfattning och sa till mig att omedelbart återförsälja till ett högre pris. Jag skyndade mig att ändra annonsen till 9 000 USD (cirka 6 400 USD) för basbilen och väntade.
Det tog inte lång tid att få ett meddelande, med en gammal kontakt till mig från nästa stat som snabbt nådde ut. Några ord fram och tillbaka, och bilen såldes, synen osynlig. Interstate-köparen är känd i den australiensiska Miata-gemenskapen för att vända bilar, såväl som att sälja dem som delar. Hans arbete gjorde min bil till ett perfekt köp; värdefulla delar som Torsen differential och coilovers kunde tas av och säljas för bra pengar. Själva bilen kunde sedan återmonteras med billiga lagerdelar och skulle förmodligen fortfarande säljas för ungefär samma pris som han betalade. Lite kroppsarbete skulle kunna ta det ännu högre.
Till slut gjorde jag en affär för killen i intresse av en snabb försäljning, och kastade in hardtopen för ett totalt försäljningspris på $10 000 ($7 100 USD). Affären gjordes på mindre än 40 minuter och pengarna fanns på mitt konto inom två timmar efter att annonsen lades upp. Jag blev genast överlycklig över att bilen hade sålt så lätt utan att behöva ta itu med lowballers och tirekickers, samtidigt som jag beklagade att jag inte behövde slösa tid och pengar på att försöka putsa den hopplöst.
Några av mina kompisar föreslog att jag kanske hade prissatt Miata för billigt för att den skulle säljas så snabbt. Jag var dock väl medveten om att bilen hade hela 412 000 km (256 000 miles) på klockan med en grov kaross och inredning att matcha. För mig var det rätt affär vid rätt tidpunkt, med ett absolut minimum av krångel. Jag kanske kunde ha sålt bilen för $500 till $1 000 mer, men det skulle ha tagit mer av min tid och mycket mer av mitt förstånd. Realistiskt sett skulle jag ha varit glad om bilen såldes för bara $8 000 all in efter några dagar. Det här resultatet var så mycket sötare än så.
Min övergripande känsla sedan bilen såldes har varit lättnad. Lika mycket som jag njöt av Miatan ibland, så hade den blivit en kvarnsten runt min hals. När den satt på min uppfart var den en konstant påminnelse om att jag behövde likvidera den här tillgången för att gå vidare och att om jag gjorde en enda röra av försäljningen skulle livet bli svårare på kort till medellång sikt. Bostäder är inte billigt, och jag behövde förvandla den här sportbilen till mynt för att komma in på marknaden.
Med Miatan såld och betald kunde jag andas lugnt. Medan den väntade på upphämtning fick jag ett kort pyssel där jag undrade om jag gjorde rätt. Flyttade den från enheten var det dock klart; det här var inte min bil längre, och det var okej. Jag hade vant mig vid att se det utanför, men jag kan vänja mig vid att se något annat där också.
Dagen efter, när lastbilen dök upp för att bära bort den, lämnade jag över nycklarna och andades ut. Jag vände ryggen till och gick därifrån med ett leende. Det var klart. Det bästa med att sälja ett gammalt projekt? Det tenderar att frigöra utrymme för en ny.
Har du ett tips? Låt författaren veta:[email protected].
