1. Flytande drivmedel:
a. Flytande syre (LOX) och flytande väte (LH2):Denna kombination används ofta i raketer på grund av dess höga specifika impuls (ett mått på bränsleeffektivitet). LOX tillhandahåller oxidationsmedlet, medan LH2 fungerar som bränsle. Det används vanligtvis i de övre stadierna av raketer, såsom det andra steget av Saturn V-raketen.
b. Flytande syre (LOX) och fotogen (RP-1):Denna bränslekombination används i många bärraketer, inklusive det första steget av Falcon 9-raketen. RP-1 är en raffinerad form av fotogen som är speciellt designad för raketanvändning.
2. Fasta drivmedel:
Solida raketmotorer använder en blandning av bränsle och oxidationsmedel som gjuts eller formas till en fast korn. Det vanligaste fasta drivmedlet är en sammansättning av ett oxidationsmedel (som ammoniumperklorat) och ett bränsle (som aluminium, kol eller polymerer). Fasta drivmedel är kända för sin tillförlitlighet, enkelhet och förmåga att ge hög dragkraft. De används ofta i boosters och inledande skeden av raketer.
3. Hypergoliska drivmedel:
Hypergoliska drivmedel antänds spontant vid kontakt med varandra, utan behov av en extern antändningskälla. De används vanligtvis i rymdfarkoster som manövrerar thrusters och reaktionskontrollsystem. Vanliga hypergoliska drivmedel inkluderar:
a. Monometylhydrazin (MMH) och kvävetetroxid (NTO):Denna kombination används ofta i rymdfarkoster. MMH är bränslet, medan NTO fungerar som oxidationsmedel.
b. Osymmetrisk dimetylhydrazin (UDMH) och kvävetetroxid (NTO):I likhet med MMH och NTO används denna parning även i raketframdrivningssystem.
Det är värt att notera att valet av raketbränsle beror på faktorer som de specifika uppdragskraven, önskad prestanda, säkerhetsöverväganden och kostnadseffektivitet.
