Landningsställ är inte en enkel struktur. Det är en del av designfilosofin för alla flygplan, och dess designkrav påverkas av ett antal faktorer. På ett överljudsflygplan är förhållandena hårdare och kräver en genomtänkt designteknik med stor precision och noggrannhet.
Allmän design:
Landningsställssystemet på SR-71 bestod av ett tvåhjuligt nosställ och två huvudväxlar, vardera med fyra hjul. Huvudväxeln var placerad mycket akterut under flygkroppen och var av släplänkstyp.
Växelstrukturen var extremt lätt, bearbetad av höghållfast stål. Nosväxeln hade en enda oleopneumatisk stötdämpare, medan huvudväxeln hade två stötdämpare. Nosväxeln var styrbar och växeln var infällbar i flygkroppen.
Landningsstället på SR-71 Blackbird var designat för att motstå den enorma värme som genereras av flygplanets motorer. Den var också designad för att tillåta flygplanet att landa i hastigheter på upp till 200 mph.
SR-71 Blackbirds landningsställ var ett komplext system som krävde en hel del ingenjörskonst och expertis för att designa och bygga. Det var ett bevis på skickligheten hos ingenjörerna som arbetade med SR-71-programmet att landningsstället var så framgångsrikt.
Använda redskapet
Landningsstället dras in med hydraulisk kraft, som verkar på en mekanism med en enda cylinder och ett stort ställdon av snäckväxeltyp. Mekanismen låser också växeln i både upp- och nedläge med hjälp av kamlåsarrangemang. Växelförlängningen och indragningen styrs av piloten med en omkopplare på vänster sida av sittbrunnen.
Ett nödfallssystem kan också användas för att förlänga växeln vid förlorat hydraultryck.
Vart och ett av de 6 hjulen bär en belastning vid landning på cirka 100 000 pund. Det betyder ett genomsnittligt däckfotavtryck på cirka 1/10 kvadrattum!
SR-71 Värmeöverväganden
Den primära designbegränsningen för SR-71-landstället var värme. Landningsställsdesignen för SR-71 var särskilt svår på grund av att skrovet nådde temperaturer mellan 510 och 650 °F (265 och 343 °C) under flygning, vilket gjorde det omöjligt för typiska hydraulledningar och däck.
Växeldörrarna stängdes av elektriska ställdon efter start och förblev stängda under flygplanets höghastighetskryssning (Mach 3+) för att minska luftmotståndet. De öppnade först igen när flyghastigheten sjönk till mellan Mach 2 och Mach 2,5.
Som ett resultat var många unika designfunktioner tvungna att införlivas för att möjliggöra säker landning och för att hantera de extremt höga temperaturer som flygplanet stötte på under sina uppdrag.
Värmeisolering
Landningsstället var också försett med en speciell värmebeständig beläggning för att skydda den från motorernas värme. Denna beläggning var gjord av ett keramiskt material som kunde motstå temperaturer på upp till 2 500 grader Fahrenheit.
Värmehanteringssystem för däck
Däcken på SR-71 var gjorda av en speciell gummiblandning som kunde motstå motorernas värme. De blåstes också upp med kvävgas istället för luft, vilket är mindre benäget att fatta eld.
Förutom den värmebeständiga beläggningen och specialdäcken var landstället även försett med ett vattenspraysystem. Detta system användes för att spruta vatten på landningsstället under start och landning för att hålla det svalt.
Landningsstället på SR-71 Blackbird var ett komplext system som krävde en hel del ingenjörskonst och expertis för att designa och bygga. Det var ett bevis på skickligheten hos ingenjörerna som arbetade med SR-71-programmet att landningsstället var så framgångsrikt.
