1. Förlust av ström:
- Helikoptern upplever en plötslig effektförlust när den havererade motorn slutar ge dragkraft.
2. Autorotation:
– Piloten initierar autorotation, en flygteknik som gör att helikoptern kan sjunka samtidigt som den genererar lyft utan motorkraft.
- Piloten minskar kollektivet (huvudrotorbladsstigningen) för att minimera motståndet och låter helikoptern gå in i en nedstigning.
3. Öka flyghastigheten:
– När helikoptern går ner, tar den upp flyghastigheten, vilket hjälper till att bibehålla rotorns RPM (Revolutions Per Minute).
4. Riktningskontroll:
- Piloten använder den återstående motorn (om flermotorig helikopter) eller stjärtrotorn (enmotorig helikopter) för att upprätthålla riktningskontroll och balans.
5. Glidförhållande:
- Helikopterns glidförhållande (tillryggalagd sträcka för en given nedstigning) beror på dess design och flyghastighet framåt.
6. Lämplig landningsplats:
- Piloten söker efter en lämplig landningsplats med hänsyn till faktorer som terräng, hinder och tillgängligt utrymme.
7. Flares och touchdown:
- När helikoptern närmar sig marken blossar piloten (höjer helikopterns nos) för att minska nedstigningshastigheten och dämpa landningen.
- Helikoptern landar försiktigt och utnyttjar eventuell kvarvarande fart framåt.
8. Åtgärder efter landning:
- Väl säkert på marken säkrar piloten helikoptern, stänger av elektriska system och initierar nödprocedurer enligt helikopterns flygmanual.
Motorbortfall i en helikopter är en utmanande situation, och det är viktigt för piloter att få grundlig utbildning i autorotation och nödprocedurer. Deras skicklighet, snabba tänkande och sunda beslutsfattande är avgörande för att säkert hantera scenarier för motorfel.
