Så här fungerar det:
1. Strömingång: Motorns kraft överförs till differentialen genom transmissionen och drivaxeln.
2. Differentialfall: Differentialen sitter i ett hölje som rymmer växlarna. Drivaxeln ansluter till ingångsdrevet i detta hölje.
3. Sidoväxlar (planetväxlar): Kugghjulet griper in i ett par sidoväxlar (även kallade koniska växlar eller planetväxlar) kopplade till vart och ett av framhjulen. Dessa växlar kan rotera oberoende.
4. Roterande med olika hastigheter: När bilen går rakt roterar båda framhjulen i samma hastighet. Kugghjulet snurrar och driver båda sidoväxlarna lika.
5. Hörn: Vid kurvtagning måste det yttre hjulet rotera snabbare än det inre för att täcka ett större avstånd. Differentialen tillåter detta att hända. Sidoväxeln som är kopplad till det yttre hjulet snurrar snabbare, medan det inre hjulets sidoväxel snurrar långsammare. Denna skillnad i rotationshastighet anpassas smidigt av differentialens interna mekanism.
6. Vridmomentfördelning: Differentialen delar vanligtvis vridmomentet lika mellan de två hjulen under normala förhållanden. Detta kan dock leda till problem med dragkraften. Om ett hjul tappar greppet (t.ex. på is eller lera), kan all kraft gå till det snurrande hjulet istället för hjulet med dragkraft. Det är därför som vissa FWD-bilar har system som traction control för att lindra detta problem.
Kort sagt, differentialen i en FWD-bil fungerar som en växellåda som tillåter oberoende hjulhastigheter, avgörande för smidig kurvtagning samtidigt som motorns kraft fördelas effektivt till framhjulen. Det är viktigt att notera att dess design är i grunden densamma som de differentialer som används i bakhjulsdrivna (RWD) fordon, den enda skillnaden är vilken axel den är fäst vid.
